Det är så förbannat lätt att vara en bra pappa. Inte för att föräldrarollen inte innehåller några utmaningar, snarare tvärtom. Utan för att så många pappor där ute gör ett förbannat jävla uselt jobb. Ja, ni läste rätt:
Många av er suger röv.
För ett par veckor sedan höll jag på att bryta ihop. Inget fungerade: Olivias sömn var helt osynkad, natt som dag. Hon ville inte äta. Hennes främsta intresse var att skrika, tokskrika, gallskrika – på mig. Hon tjöt så att mina öron slog lock. Hennes redan järnhårda vilja och okuvliga personlighet hade gett sig fan på att förinta min mentala status. Målet i sikte, örnen har landat, hata livet.
Det kändes som
evigheten i skärselden, men rörde sig om en helt normal period på kanske en vecka. Den är över nu, jag har fått distans, jag kan prata om det. Barnlösa tror att sju dagar i sträck med en sexton månader gammal individ som konstant ber världen dra åt helvete, är en lätthanterlig karneval. Jag har tre ord: Fuck. Jävla. Off.
Guantanamo Bay ain’t got shit on infant terror unit.
Hemmet såg ut som ”Flykten från New York” för jag hade ingen ork att städa. Jag vandrade omkring i ruinerna iklädd smutsiga mjukisbyxor och ett ännu smutsigare linne, ständigt med flyglarmsskriken som soundtrack. Otvättad, orakad, håglös, orkeslös, fet, ful och med flottigt hår. Jag förstod inte vad min egen dotter ville, vad som var fel. Allt var skit och jag var tröttare än döden.
En dag balanserade jag på bristningsgränsen. Under ett sällsynt ögonblick av vila la jag mig på rygg bland dammråttorna och matfläckarna på köksgolvet, slöt ögonen och mässade ”jag klarar inte det här, jag klarar inte av papparollen, jag är världens sämsta pappa, jag klarar inte av något, jag vill dö” om och om igen inne i mitt huvud.
Räddningen blev ett långt telefonsamtal med en av mina bästa vänner, själv tvåbarnsmor. Hon förklarade på ett erfaret och säkert sätt att ja, att ha barn är stundom rena helvetet på jorden. Det är okej att vara less och uppgiven och trött. Ditt barn dör inte om det mest får burkmat från Coop istället för ekologiskt dinkel och hembakat surdegsbröd. Du behöver inte vara Pernilla Wahlgren, fräsch och vackert leende dygnet runt. Hemmet kan se ut som Dresden 1945, ingen skada skedd.
Allt det här är saker som låter som självklarheter – tills du själv får barn. Då krockar bilden av den perfekta föräldern, som jag mer än allting annat vill leva upp till, med verkligheten.
TKO, till den solkiga verklighetens fördel.
Min vän tröstade med att ”du är en bra förälder, du är i alla fall där och närvarande, det är mer än de flesta pappor är”. Min egen pappa var frånvarande och i vuxen ålder insåg jag att det varit bäst så. Med den standarden – hur kan jag misslyckas? Hur kan någon misslyckas?
Jag sansade mig, ställde om, styrde upp, bärgade min mentala status från en vrakbeströdd djuphavsgrav. Även om jag inte är något bullbakande lyckomonster som Pernilla Wahlgren och Charlotte Perelli, är jag där, på plats, redo med kramar, tålamod och kärlek hur mycket Olivia än skriker sönder mina trumhinnor.
Jag vinner. Majoriteten av pappor förlorar.
Vi män har så lätt att få guldstjärna i föräldraboken, så mycket lättare än kvinnor. Det krävs nästan ingenting för att en utomstående kvinna – ja, det är alltid kvinnor – ska lägga huvudet på sned, le brett och säga ”åååh, vad duktig du är”. Jag behöver bara åka rulltrappa vid T-centralen för att få uppskattande blickar och tummen upp. Det har aldrig hänt Cornelia. Min vän med de två barnen – Satan signe dem alla! – berättade att när hon hämtar sent på förskolan, får hon alltid syrliga gliringar från personalen. När pappan hämtar sent sägs inget.
Vi har inte kommit längre.
Förra veckan hängde jag med mitt mammacrüe på öppna förskolan. Jag berättade om
Rum för barn, hur kul det är och att jag är där minst en gång i veckan, ofta två. En av mammorna svarar
”och du är här ofta också, åh, du är en sååå duktig pappa”.
Ribba – låg.
Sedan jag blev föräldraledig har jag träffat mammor vars män inte tar ut en dag ledigt. De ”vill inte” vara med sina barn. Jag har fått återberättat historier om män som sagt ”det var hon som ville ha ungen, då kan hon ta hand om den”. Visst, det är den typen av standardbeteende som gör att jag kvalificerat mig till Nobelpriset i föräldraskap. Tack, tack. Men är det den dubbelbottnade värld jag vill att min dotter ska ärva?
Nej.
Innan vi fick barn läste jag horder av artiklar, krönikor, bloggar och funderingar som uttryckte samma sak: Pappor får kredd, mammor får skit och ångest.
”Yeah right”, tänkte jag, och avfärdade det som överdrifter. Nu säger jag bara
”Oh no, here it comes again”, och upprepar samma mantra själv. Gott så.
Stort kudos till min livräddande, bästa vän med de två barnen. You rock. Detsamma till min
enbarnsvän, som låter mig dricka rom direkt ur flaskan vid hennes köksbord de gånger då föräldraångesten måste ventileras, dissekeras, massakreras.
”Wheels/A glint of steel and a flash of light/Screams/From a streak of fire as she strikes”
Soundtrack: ”Mob of wolves”, av och med Demolition (JP).
Inlägg
.jpg)
