Q: Wildness? A: Perversion!

Min barnfria vardag (mer om det senare) kulminerar i nattliga, hysteriska skrattanfall kring Mattias bord. Orsak: Mortuary Drape.

Jag lyssnade extreeemt mycket på min kassettkopierade upplaga av ”Into the drape” när den kom i början av nittiotalet. Och jo tack, den står sig fortfarande ypperligt. ”Mother” och ”Vengeance from beyond” är… Eh, beyond strålande.

Men med den superlimiterade återutgåvan av ”Secret sudaria” framför mig, blir det plågsamt uppenbart varför det är fullständigt omöjligt att parodiera black metal. ”This is Satanic Tap” är och förblir en våt dröm för alla oss älskare av satir.

Längst till vänster på bilden syns världens ledsnaste panda. Längst till höger sitter en maoristatist från ”Krigarens själ”, utlånad till ”Shaft”. I mitten stoltserar minstrelscenens James Cameron-avatar. Och gruppens ”hate and death”-lista är skriven på oklanderlig Google translate-engelska med meningar som ”they draw shit on your face”.

Världens främsta manusförfattare och satiriker kan inte toppa det här. Verkligheten vinner. Varje gång.

Till och med de briljant svartsynta komikerna i Killinggänget insåg sina begränsningar, och gav upp. Mot slutet av nittiotalet inspirerade ”Lords of chaos” Henrik Schyffert, Andres Lokko och Martin Luuk att börja spåna på en ”komedi i norsk black metal-miljö”.

En sorts ”Torsk på Burzum”, om du så vill.

De läste boken, såg konserter med Satyricon och Dimmu Borgir, men enligt Lokko kom de ”aldrig längre än till några inte helt lyckade sketcher som utspelade sig i en ALCRO-butik”.

Trve story.


Wildness Perversion: Trummor, sång samt historiens bästa alias.