The universal graveyard a.k.a. ”We shot the right man, but the wrong man blew himself up”

Se där! Ett helt suddigt band på en bild. Kudos till mig.

Det börjar nästan bli tråkigt att se Graveyard. Det är så förutsägbart fantastiskt att allt upprepande av beröm blir meningslöst. Så jag låter bli den här gången. Jag missade ändå slutet, eftersom jag blev nedbrottad på golvet av en skäggig man med en jättestor skonare tatuerad på magen. Han ville bjuda på ett järn då han, enligt egen utsago, har så mycket pengar på banken. Jag accepterade järnet.

I övrigt har Graveyard skrivit på för storpotätbolaget Universal här i Sverige. Utanför rikets gränser kommer det nya albumet att lanseras av ett extreeemt otippat kompani. På riktigt – jag blev tagen på orimlighetens sängkant. Grattis. Jag håller tummarna.


Svårt att se i allt nattsuddande, men notera Axels granna t-shirt modell trapetskonstnär från tjugotalet. Kudos till honom och hans cirkus!

Raka filmtips ihoprullade tidningar och uppkörda i röven:

”Four lions”. Sönderkramad, jag vet. Men den är verkligen värd att se. Nu, genast, på momangen. Jag visste att den skulle vara rolig och nattsvart störande. Men inte så rolig och så nattsvart störande. Jag skrattade utombords flera gånger, vilket inte händer ofta, och mådde dåligt när eftertexterna började rulla.



”Monsters”. Inte sönderkramad. Än. Scenerna av alienödeläggelse, övergivna städer, stadsruiner och förstört krigsmateriel är upphetsande. Tänk ”Apocalypse now”· Men vill du se utomjordingar som krossar allt ”Cloverfield”-style? Fel film. Den här har en mycket tyngre, ödesmättad och olycksbådande stämning och väldigt sparsmakat med megamanglande action. Samt en hel del oavsiktlig och uppenbar plakatpolitik på den cyniska vänsterflanken. Ungefär som ”District 9” minus den kulsprutebestyckade ratatat-upplösningen och humorn. Det finns väldigt lite att skratta åt i ”Monsters”.