Crazy Lisbeth: First we take Stockholm, then we take Manhattan

Min vän Nina är på semester i New York. Det var tidigare en av världens coolaste städer, inte minst tack vare hardcorescenen. Nu är det, tack vare Sverige, ännu ett av helvetets förmak.

”Alla, och jag menar ALLA amerikaner har, när de fått reda på att jag är svensk, frågat mig om the Girl with the dragon tattoo. Har du sett den? Är den bra? Är den lika bra som boken? Nä, jag har inte läst boken. VA????? Har du inte läst boken!#??%??&?(?#?%?

Ja, ni förstår, they are mad about Noomi, Stieg och Micke N. I varenda taxi kan man nu se en intervju med Noomi och bilder från filmen. Surrealistiskt.”

Guds kuk. Fruktansvärt. Det påminner om det Cornelia berättat om hur det var att bo i Amsterdam i början av 00-talet. Där släpade första halvan av 90-talet kvar, förmodligen beroende på haschtomteriet.

”Ah, you are from Sweden? Clawfinger! Clawfinger! Great band! Nigga nigga nigga!”

Hemskt. Skändligt. Dock inte lika makabert som att förknippas med Noomi Rapace och hennes överspelade Blue Fox-brutta Lisbeth ”DD Crazy” Salander. Då tar jag heller ”Nigger”, vilken dag som helst.